Råttfångerskan

av Inger Frimansson

Inger Frimansson ingår i min boktolva (dvs. en författare jag aldrig läst förut) och jag bestämde mig helt enkelt för att ”göra min plikt”.

Jag hade inte läst baksidestexten innan jag lyssnade på boken. Vilket förmodligen var bra, jag hade inga förväntningar. Jag hade absolut ingen aning om vad det här var för typ av bok. (Anledning till detta var att jag lånade den, som mp3-fil, av en vän. Alltså fanns det ingen baksida att läsa…)

Baksidestexten beskriver den här som

”…ett gastkramande kidnappningsdrama, en riktig rysare även för den som inte har råttfobi…”

Råttfångerskan, Inger Frimansson, 2009 (Nordstets)

Men jag vet inte om det egentligen är gastkramande. Om jag hade förväntat mig att den skulle vara gastkramande hade jag kanske blivit besviken. För mig var det här en roman om två kvinnor, Rose och Ingrid, varav den ena visar sig vara… helt skruvad. Det här är ett triangeldrama av den lätt patetiska typen; Mannen, som ligger på sin dödsbädd, ber nuvarande frun att kontakta en av de förra fruarna.

Jag förstår, nu låter det verkligen som att jag inte gillade det här, så var kommer det höga betyget ifrån?

Det är de båda kvinnornas personligheter gör boken fängslande. De övriga karaktärerna i boken är ganska platta. Mannen är självupptagen, döttrarna lika så. Första hustrun (de är alltså totalt tre) är den evigt glada optimisten. Men det är inte dem som boken handlar om. De finns där som mer eller mindre nödvändig rekvisita.

Det är något i den här historien och i Inger Frimanssons sätt att berätta den på, som gör att den liksom kryper in under skinnet. Exakt vad det är vet jag inte riktigt, men den liksom ”grows on you”. (Bra översättning på det, tack.) Det är otäckt och realistiskt. Inger Frimansson lyckas med konststycket att få den uppenbart skruvade Rose att framstå som ganska logisk och rationell.

Råttorna då? Var kommer råttorna in? Jo, i Rose hus finns det gott om råttor, det har hon lärt sig leva med.

Uppläsare var Gunnel Fred och så här i efterhand minns jag ingenting av själva uppläsningen så betyget kanske borde vara en trea men jag avstår från betygssättning. Det kan ju vara så att Gunnels sätt att läsa var en bidragande orsak till att jag tyckte så bra om boken.

Andra som har läst och tyckt till om Råttfångerskan är Med näsan i en bok,  Textappeal, bokbloggen och Nisse Scherman.