Skip to content

Ett litet snedsprång

maj 29, 2011

av Denise Rudberg

Denise sägs ju ha uppfunnit genren Elegant Crime; ”Det är kriminalhistorier i överklassmiljö, med tjusiga middagar, designkläder och lätt uttråkade hemmafruar på vift i Djursholm.” (Bokens beskrivning) Men det här känns inte särskilt elegant. Bokens huvudperson, Marianne Jidhoff, 55 år, åklagarsekreterare och nybliven änka känns verkligen inte speciellt elegant. Snarare tvärtom. Hon har gått ner sig efter makens död. Småfet (tänk Emily i Saltön) hasar hon deprimerad omkring iförd gamla urtvättade kläder i sin stora tomma våning.

Nå väl, elegant eller inte tycker jag faktiskt om personerna i den här boken och vill gärna veta mer om dem. Själva deckarhistorien ligger inte i fokus i den här berättelsen och nu, såhär tre veckor senare, kommer jag inte ens ihåg vad det handlade om.  Men mitt stora problem med den här boken är inte handligen eller persongalleriet utan Rudbergs språk. Det fullkomligt kryllar av onödiga adverb och adjektiv. Tillslut stör jag mig på allt.

”Plötsligt ringde det på dörren.”

En dörringning är väl alltid plötslig? Om den inte är plötslig och oväntad är den ju ganska onödig, eller? Kanske inte världens bästa exempel, men ett som fastnat i mitt minne.

Det hela hjälps ju inte upp av att uppläsningen, gjord av Jan Waldekranz, är riktigt dålig. Konstiga betoningar, underlig satsmelodi samt att han ibland förefaller läsa rader snarare än meningar.
Betyg uppläsningen: 

Kommer jag att läsa mer? Kanske, om jag springer på en fortsättning, men det är knappast något jag kommer att rusa till bokhandeln för.

Ett litet snedsprång, Denise Rudberg, 2010 (Nordstets)

Elegant crime kallar Denise Rudberg sin nya genre. Det är kriminalhistorier i överklassmiljö, med tjusiga middagar, designerkläder och lätt uttråkade hemmafruar på vift i Djursholm. Miljön känns igen från hennes tidigare böcker, och den rymmer allt som behövs för att skapa en spännande historia – makt, pengar, flärd och dekadens.

Marianne Jidhoff, 55 år, åklagarsekreterare och nybliven änka, blir efter sin mans död övertalad att återvända till sitt arbete. En finansman blir mördad utanför sin våning på Östermalm, och Marianne får ta sig an fallet. Brottet visar sig ha kopplingar till en märklig och sluten verksamhet som drivs i det tysta. En verksamhet dit bara de som är beredda att betala dyrt för sig har tillträde och får leva ut sina allra hemligaste fantasier.

Detta är upptakten till den första i en svit kriminalromaner i serien med överklasskvinnan Marianne Jidhoff och människorna omkring henne i centrum. Det är stilfullt, elegant och spännande.

(2011-05-09)

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. juni 3, 2011 23:01

    Nej, jag förstod inte heller det där med elegant crime. Inget var elegant förutom att det refererades till Odd Molly koftor, men hur elegant är det? Historien var alltför tunn, den hade vunnit på att skippa mordet.

Trackbacks

  1. Läsrapport – maj « Ariels bokhylla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: