Skip to content

Fyrmästarens dotter

februari 13, 2011

av Ann Rosman

Fyrmästarens dotter, Ann Rosman, 2009 (Damm förlag)

Fyrmästarens dotter, Ann Rosman, 2009 (Damm förlag)

Det var som om murbruket inte längre orkade bära den tunga hemlighet som stenhuset så länge bevarat. Innanför väggen fanns ytterligare ett rum som en gång hade tillhört fyrmästarens familj. I dunklet därinne låg en människokropp. Ansiktet var vänt mot dem som om de varit väntade.

Detta är den spännande inledningen på  Ann Rosmans debutroman Fyrmästarens dotter. Mycket lovande.

Under byggandet av en konferensanlääggning håller två polska murare på att reparera den inre väggen i fyrmästarbostadens matkällare när de får en mycket obehaglig överraskning. Väggen ger plötsligt vika och i utrymmet bakom vilar kvarlevorna av en man. Kroppen är välbevarad men har av allt att döma legat där länge.

Karin Adler, vid kriminalpolisen i Göteborg, får hand om utredningen. Till en början har man inte mycket att gå efter bara en förteckning över försvunna personer och en vigselring. Det blir inte heller bättre av att Karins förhållande med sambon Göran är på upphällningen och att relationen till den fyrkantige kollegan Folke närmar sig kokpunkten. Allt medan mystiken kring den döde mannen tätnar. Vem är han? Och varför har han blivit inmurad?

Tyvärr lyckas inte Ann Rosman bibehålla spänningen, mycket tack vare att det blir för rörigt. Det är väldigt många personer som presenteras och jag anstränger mig verkligen för att hålla reda på dem allihop, men så visar det sig att många av dem inte har någon betydelse alls för historien, irriterande.

Jag har ett ytterligare ett problem med den här boken. Jag har inte läst, utan lyssnat på den och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det lite krystade språket enbart beror på författaren, eller om felet ligger hos uppläsaren Mirja Turestedt. Eller om det är en kombination av författarens språk och uppläsarens betoningar. Förmodligen kan jag inte lasta författaren helt för personernas snorkiga, snäsiga attityd. Jag inser att man kan läsa repliker med många olika betoningar och jag hade förmodligen inte alls uppfattat alla som så snorkiga som Mirja Turestedt verkar göra. Jag undrar om författaren verkligen har godkänt detta, men det får jag väl utgå ifrån att hon gjort, därför blir betyget bara en (stark) tvåa.

Betyget för själva uppläsningen blir 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: