Skip to content

Pepparkakshuset

januari 17, 2011

av Carin Gerhardsen

🙂 🙂 🙂

Boken inleds med en beskrivning av en otrevlig misshandel av en 6-årig pojke, av hans lekiskompisar. Och detta är vad boken handlar om; Utanförskap, mobbing, följderna av mobbing eller vad följderna skulle kunna bli. Det handlar om de djupa spår som mobbing sätter hos offret. Detta beskrivet i traditionell deckarform. Vi får ta del av tillbakablickar och mördarens dagbok samtidigt som vi får följa polisarbetet genom framförallt två av poliserna. Vi får en liten sidohistoria och en oväntad(?) upplösning.

Detta är Carin Gerhardsens deckardebut och det fungerar ganska bra, jag följer historien med intresse även om det inte är en bladvändare, men Gerhardsen gör också en del misstag:

Boktoka skriver om en tankevurpa som jag inte vet om jag hade lagt märke till, men som är ganska kul när hon pekar ut den.

I mitt tycke använder sig Carin Gerhardsen av onödigt mycket detaljer. Är det verkligen nödvändigt att tala om varje steg i tillredningen av en pesto? Jag har verkligen inget emot detaljer, men de skall vara relevanta för berättelsen.

Det finns också ganska många fördomar och klichéer, som den vackra flygvärdinnan som lever ett liv i sus och dus, och sedan gifter sig med den stilige och rike flygkaptenen. Eller städerskan Liselott som utan vidare fick sjukersättning men inte är så sjuk och därför städar svart. Jag kan upplysa Carin om att; I samma ögonblick som sjukpensionering döptes om till sjukersättning blev det också oerhört svårt att få det. Jag undrar också hur det står till med researchen gällande polisarbetet. Jag hoppas verkligen att polisens it-avdelning klarar av att sortera en telefonlista. Annars kan jag hjälpa dem…

Pepparkakshuset, Carin Gerhardsen, 2008 (Ordfront Förlag)

En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. Mannen sätter sig tillrätta i tunnelbanan med sin kvällstidning. När han ser alla trista, gråbleka ansikten runt omkring känner han sig tillfreds. Han är ju själv framgångsrik, lyckligt gift och far till tre barn. Allt kan bara bli bättre.

I fönstret ser han spegelbilden av en luggsliten typ som verkar stirra på honom. Syns det utanpå att han är lycklig? Stör det? I så fall kan han leva med det.

Tåget bromsar in, mannen gör sig beredd att stiga av. Han märker inte att den dystra figuren reser sig också han.

På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att backa undan för något.

Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen är den första delen i Hammarbyserien, en ny deckarserie med täta, gastkramande intriger och överraskande vändningar.

Det är inte ofta jag betygsätter själva uppläsningen av boken, men kanske skall jag göra det lite oftare. Vad jag anser om uppläsare kan du läsa i mitt förra inlägg. I den här boken har jag lite svårt för Rachel Molins väldigt hurtiga och ibland felaktiga ton i uppläsandet. Det känns som om hon läser en saga för små barn. Jag kan tänka själv.

Betyget för uppläsningen blir:     🙂   🙂

(2011-01-15)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: