Skip to content

Att leva och dö som Joe Strummer

december 28, 2010

av Marcus Birro

🙂 🙂 🙂 🙂

Gud är som en packad släkting på julmiddag. Han vill väl, och tror ingen märker att han är packad när han slår in sina julklappar inne på dass en kvart innan tomten kommer.

Jag måste erkänna att jag hade en massa förutfattade åsikter och fördomar om Marcus Birro innan jag läste den här boken. Jag har sett honom som en dryg, störig, arg poet med mindervärdeskomplex. När han sen började delta i diverse Tv-program för att inte alldeles glömmas bort blev han dessutom en patetiskt, arg, föredetta lovande poet, i mina ögon. Jag tyckte helt enkelt inte om honom.

– Marcus, jag ber om ursäkt!

Det här är poesi. Det är underbara humoristiska kåserier, det är en trevlig berättelse om vänskap, om att växa upp och om att vägra växa upp. Det är en generationsroman med, för mig, många igenkänningspunkter. Jag är visserligen några år äldre än Marcus (får jag kalla dig vid förnamn, vi känner ju varandra nu?) men också jag har rumlat runt på långgatorna och på Göteborgs svartklubbar. Det här en kärleksförklaring till Göteborg, och han, Marcus, är inte arg.

Det är svårt att veta om det är så, men visst får man en känsla av att Marcus lånat ut en stor del av sig själv till huvudpersonen. Och faktum är att jag gillar den personen, trots att han egentligen inte är något annat än en hopplös förvuxen tonåring.

Själva berättelsen i sig är väl inte helt fantastisk, men det är inte den som gör boken, det är språket och stämningen som är den stora behållningen. Jag kan inte göra annat än att rekommendera den här. Dessutom rekommenderar jag faktiskt att man skall lyssna på den, det är Marcus själv som läser vilket gör det hela så mycket mer personligt.

Här kan du själv provlyssna: http://www.marcusbirro.se/

Vill du få lite provläsning också, kan du läsa stycket om Gud (mitt inledningscitat) här: http://www.dt.se/kultur/article308883.ece

Att leva och dö som Joe Strummer, Marcus Birro, 2010 (Damm förlag)

Frank Öster har dött av ett hjärtfel – precis som Joe Strummer i The Clash. En av hans vänner bestämmer sig för att återförena deras gamla band The Christer Petterssons för att spela på Franks begravning.
Vännen som länge levt i ett vakuum, rest från ort till ort, levt på socialbidrag och undvikit relationer, tar på sig kostymen och löser en första klass-biljett tillbaka till Göteborg. Det Göteborg han lämnade tio år tidigare och inte tänkt återvända till.
På tåget kastas han bakåt i tiden, till den magiska skarven mellan åttiotal och nittiotal, till kompisgänget, drömmarna, svartklubbarna och allt som hände då. Lagren av damm blåser bort och en svunnen tid kommer till liv med all ungdomens rastlösa energi, och vännen känner att han inte längre är nöjd med att hans liv står på paus.
Så rullar tåget in på stationen i Göteborg och dåtid, nutid och framtid skaver mot varandra, flyter ihop, väcker hopp inför det som väntar.

(2010-12-19)

Annonser
One Comment leave one →
  1. Ingrid Lindström permalink
    december 28, 2010 17:34

    Lyssnar just nu på Marcus bok. Fastän jag är lite till åldern 75 år, så finner jag behållning och känner nyfikenhet av att få höra vidare för varje CD.
    Jag tycker den är fängslande och att Marcus själv läser den förhöjer hela stämningen i lyssnandet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: