Livet går vidare. Och det fungerar. Jag har kvar honom som vän. Jag vet faktiskt inte om jag vill att det skall bli ”vi” igen. Ibland vill jag, ibland inte. Jag vill ju vara kär, helst skulle jag nog vilja att vi blev riktigt kära igen, sen, senare, längre fram. Jag ville ju så gärna att det skulle fungera. Men sanningen är ju att jag inte är kär i honom. Men jag tycker oerhört mycket om honom, han kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Just därför är det viktigaste för mig just nu att få behålla honom som vän.

Jag kände länge att han distanserade sig från mig, att han kände att han inte vill släppa mig för nära in på, för att jag inte skulle/skall  tro att ”vi håller nog på att bli ihop igen”. Jag ville ju verkligen inte skiljas.

Omgivningen reaktioner, och uppförande, har varit nästan mer jobbiga än våra egna. De har väldigt svårt att förstå att vi kan umgås utan att ”det är något” eller att vi/han/jag vill att det skall bli något. Vi är helt enkelt underliga, samtidigt som de säger att det är ”så FINT att vi har en så bra relation”.

Han träffade en annan för några månader sedan. Det kändes väldigt konstigt, det gjorde ont i magen och jag blev glad när det tog slut. Efter det hade han en flirt med en gammal bekant som han alltid har haft ett gott öga till. Det bekom mig inte speciellt, förmodligen för att jag ”visste” att det aldrig skulle bli något allvarligt.

Jag hoppas verkligen att jag kan bli så stark och så klar med honom att jag kan unna honom kärlek, för det är han värd. Och jag vill ju också ha kärlek. Vara kär och få fjärillar i magen.

Själv har jag haft ett par småflirtar, utan fjärilar. Det är roligt att känna sig uppskattad och attraktiv, men mer känslor har det inte varit. Men det var trevligt med sex.

För ett par veckor sedan var jag och exmaken på samma fest, i fyllan och villan ”råkade” han följa med mig hem. Alla barnen var vakna när vi kom hem, kanske inte så bra… Han stannade över och vi hade sex som jag tyvärr inte minns så mycket av (illa!). Morgonen efter smet han hem, med svansen mellan benen, kändes det som. Och jag tänkte att nu är det kört. Nu kommer han definitivt att ta avstånd. Men det har gått bra, jag känner inte att jag vill klänga mig fast och det känns inte som om han har backat. Vi hade sex, inget mer. Han är fortfarande min vän.

och ömsom regn.

Tiden ramlar på och mitt humör varierar ungefär lika mycket som vädret. Ibland är jag superdeppig, ibland glad. Ja, i alla fall, gladare. Kanske är det verkligheten som hunnit i fatt mig.

Jag har egentligen inget emot att vara ensam. Men jag känner mig så… ååh, jag vet inte…

Jag saknar min vän. Jag saknar honom mer som vän än som äkta make. Det kanske säger en del om varför det gick, som det gick. Jag vet inte. Det är klart jag saknar annat också, sex t.ex. Familjelivet har jag faktiskt fortfarande kvar, till viss del. Midsommar tillsammans, vi två och barnen. Planerna är också att vi skall på semesterresa ihop. Middagar ibland.

Men jag blir oerhört nervös, när vi träffas. Jag vet inte vad jag skall säga. Jag vet inte vad jag får säga, eller vad jag får prata om. Han har varit min allra bästa vän (och älskare) i mer än tjugo år, och plötsligt vet jag inte vem han är.

Jag saknar min vän.

Och sex.

Jag tappade bort bloggandet helt ett tag. Varför vet jag inte riktigt, eftersom jag faktiskt trivs väldigt bra med det.

Det har väl egentligen inte hänt något speciellt alls i mitt liv. Inget som gjort att jag inte varit här, och inget som jag har haft behov av att skriva om heller.

Vanlig trist vardag alltså: tvätta, diska, plocka upp efter tonåringarna, laga mat, städa, skälla på tonåringarna, klippa gräs, vattna, prata med tonåringarna, handla, krama tonåringarna, sola lite, färga tonåringens hår…

Jag skall nu se om jag kan ta mig i kragen och skriva lite oftare. För jag trivs ju här i bloggvärlden, egentligen. Älskar att läsa och kommentera, älskar att bli kommenterad.

Känner ett litet sting av dåligt samvete och saknad varje gång jag får ett meddelande i inkorgen om att någon kommenterat i min blogg.

Märkligt bara att så många skriver små söta meddelanden till Danny här, ibland undrar man alltså…

Kramar!

Jag har inte varit här på ett bra tag nu… återkommer om det. Jag lovar!

Men jag fick ett mail idag angående den nya sjukförsäkringslagen som väntas röstas igenom 4 juni. Jag citerar:

”På riksdagens bord ligger ett förslag (proposition) till en ny sjukförsäkringslag. Vi befarar att den kommer att drabba många svårt sjuka väldigt hårt. De som idag har sjukpenning och tillfällig sjukersättning riskerar att slås ut från försäkringskassan (falla mellan stolarna) och tvingas söka socialbidrag.”

”Vi befarar att den nya sjukförsäkringslagen kommer innebära att det blir närmast fritt fram för en arbetsgivare att låta mobba ut en anställd. Den som varit sjuk 6 månader tvingas söka arbete på hela arbetsmarknaden, oavsett anställning. Arbetsgivaresn och försäkringskassans ansvar för rehabilitering försvinner.”

‘Nej, men så illa kan det väl ändå inte vara’ säger du.

Jo, just så illa blir det faktiskt från 1 juli 2008.
Läs själv om lagförslaget på http://resurs.blogg.se!

Skriv under på den digitala protestlistan på:

http://www.namninsamling.se/index.php?Forum=Forum&sida=2&fnvisa=forum&nid=1868

Barnledigheten och Finlandskryssningen kom och gick. Det var underbart trevligt och kul! Inte mycket sömn, men sova kan man väl göra nå’n annan gång. Vi träffade ett väldigt trevligt sällskap i från Skövde, vi åt av den goda buffén och, ja.. hade helt enkelt kul.

Hemma har lite mer än en vecka rusat förbi, vart den tog vägen har jag ingen aning om, nån som sett den?

Solen har i alla fall strålat och våren har kommit, blommor är inköpta till blomlådor och krukor. Kaffe har insupits och grillen har haft vårpremiär.

Idag blåser det dock storm och jag befarar att de nyinköpta blommorna kommer att blåsa sönder.

för första gången på, jag vet inte när.

Barnen har åkt för att vara hos sin pappa en hel vecka, sonen är där för första gången, bortsett från en middag i lördags. Det känns bra. Fast detta är ju ingen vanlig vecka utan en, sedan länge, planerad semestervecka.

Mickan kommer hit i kväll. Vi skall ägna den här veckan åt varandra, utan män och utan barn. Något som inte hänt på… 18(?) år. Vi skall nästan bara ta det lugnt, shoppa fika, vila.

I morgon kväll skall vi ha en lite tjejkväll, tre, fyra tjejer till kommer på lite vin, snack och fnitter.

På fredag åker vi till Stockholm för att där ta Siljaline till Helsingfors. Vi är tillbaka på söndag eftermiddag.

En granne frågar mig hur jag har det nu. Hur känns det?

Jag svarar att jag vet inte riktigt, jag kan inte se någon egentlig skillnad;

Jag är ensam med barnen på veckorna, fast det var meningen att de skulle vara hos sin pappa varannan vecka.
Jag umgås med min man på helgerna, vi pratar i telefon i veckorna.

Helgen som gick var jag och mannen på:
1. Lilltösens ridning.
2. Handlade
3. Sålde vår gamla bil.
(Sen åkte jag hem för att duscha)
4. Hela familjen, plus väninnan My, var hos Maken för att äta middag.
5. Dagen efter var vi på middag hos farmor och farfar.
6. Sedan kaffe hemma hos mig, medans barnen plockade ihop sina grejor inför första veckovistelsen hos pappa.

Den enda egentliga skillnaden är väl att jag ställer större krav på honom nu. Saker som det alltid varit självklart att jag gjort/köpt/ordnat får han ta större ansvar för.

Just idag/nu/denna veckan känns det här ganska bra.

Fast jag saknar närhet.

Själv skulle jag kanske inte valt just en pina colada…

Sitter i vårsolen med en kopp kaffe.

Underbart!

säga något.

Peppar, peppar, ta i trä; men jag känner mig faktiskt bättre.

Jag har varit på utvecklingssamtal med minstingen idag. De prövar en ny digital IUP (Individuell utvecklings plan). Allt ser väldigt fint och avancerat ut, men jag tror inte att det har någon betydelse om IUPn ligger i datorn, eller finns på papper. Målen har aldrig varit en aktiv del i arbetet, utan något man tar fram på utvecklingssamtalet och sedan glömmer till nästa gång. Det görs bara för att det ser fint ut i kommunens pedagogiskaversamhetsplan, skolarbetet påverkas inte nämnvärt. Har aldrig gjort (har haft barn på den skolan i 11 år) och kommer nog inte att göra i framtiden heller, fast:

Den här gången fick dottern som mål att sköta sina läxor bättre. Vilket innebär att det huvudsakliga ansvaret på att målet uppfylls ligger på mig. Men jag krävde faktiskt att skolan skulle ställa högre krav, att utebliven läxläsning skulle innebära faktiska konsekvenser för dottern. Eftersom detta har pågått en ganska lång tid (hemma svarar hon alltid att hon inte har några läxor), utan att det egentligen har hänt något. Nu kom vi överens om att dottern skall få ”kvarsittning” (fast läraren vägrade att kalla det för det) på onsdagar, för att göra läxor som hon inte har gjort. Jag hoppas att detta kommer att fungera.