och ömsom regn.
Tiden ramlar på och mitt humör varierar ungefär lika mycket som vädret. Ibland är jag superdeppig, ibland glad. Ja, i alla fall, gladare. Kanske är det verkligheten som hunnit i fatt mig.
Jag har egentligen inget emot att vara ensam. Men jag känner mig så… ååh, jag vet inte…
Jag saknar min vän. Jag saknar honom mer som vän än som äkta make. Det kanske säger en del om varför det gick, som det gick. Jag vet inte. Det är klart jag saknar annat också, sex t.ex. Familjelivet har jag faktiskt fortfarande kvar, till viss del. Midsommar tillsammans, vi två och barnen. Planerna är också att vi skall på semesterresa ihop. Middagar ibland.
Men jag blir oerhört nervös, när vi träffas. Jag vet inte vad jag skall säga. Jag vet inte vad jag får säga, eller vad jag får prata om. Han har varit min allra bästa vän (och älskare) i mer än tjugo år, och plötsligt vet jag inte vem han är.
Jag saknar min vän.
Och sex.
Usch vad jag känner igen det du skriver om,
har en gångi tiden känt exakt så som du gör nu……
Någon tröst finns bara liksom inte heller
sorgligt nog!
Det du skrev för ett år sedan är något jag nu går igenom. Känner igen mig oerhört. Skulle vara kul att höra hur du har det nu. Hur det gick sen, liksom.
Kram Pringlan