Jag vågar nästan inte

säga något.

Peppar, peppar, ta i trä; men jag känner mig faktiskt bättre.

Jag har varit på utvecklingssamtal med minstingen idag. De prövar en ny digital IUP (Individuell utvecklings plan). Allt ser väldigt fint och avancerat ut, men jag tror inte att det har någon betydelse om IUPn ligger i datorn, eller finns på papper. Målen har aldrig varit en aktiv del i arbetet, utan något man tar fram på utvecklingssamtalet och sedan glömmer till nästa gång. Det görs bara för att det ser fint ut i kommunens pedagogiskaversamhetsplan, skolarbetet påverkas inte nämnvärt. Har aldrig gjort (har haft barn på den skolan i 11 år) och kommer nog inte att göra i framtiden heller, fast:

Den här gången fick dottern som mål att sköta sina läxor bättre. Vilket innebär att det huvudsakliga ansvaret på att målet uppfylls ligger på mig. Men jag krävde faktiskt att skolan skulle ställa högre krav, att utebliven läxläsning skulle innebära faktiska konsekvenser för dottern. Eftersom detta har pågått en ganska lång tid (hemma svarar hon alltid att hon inte har några läxor), utan att det egentligen har hänt något. Nu kom vi överens om att dottern skall få ”kvarsittning” (fast läraren vägrade att kalla det för det) på onsdagar, för att göra läxor som hon inte har gjort. Jag hoppas att detta kommer att fungera.