Socialtanten sa för ett tag sedan att det tar ungefär 2 år att komma igenom en skilsmässa. Sen börjar det kännas bättre. Det var nog menat som tröst, men skrämde mig mer än det tröstade. Två år! Jag orkar inte må så här i två år!
Så läser jag Tizzels blogg, där hon tyvärr säger adjö, att hon gärna hade velat säga att hon nu var en starkare person med ett bättre liv, nu. Men, inte. Jag hade velat ha det som tröst, hade behövt det…
Hej!
Tack för hälsningen hos mig!
Tänk att jag har haft en läsare som jag inte vetat om!
Nu måste jag läsa ikapp mig och se hur du har haft det!
Men du… Ge inte upp hoppet ännu!
Jag har bara varit skild i knappt tre månader. Separerad i drygt ett år…
Det måste få ta tid!!
(20 år, som jag hade med ”min man” är inget man kastar undan i en handvändning och vänjer sig av med helt enkelt!)
Jag har också många gånger tänkt och sagt att jag aaaaldrig någonsin kommer att få ett BRA liv efter det som har hänt. Men inuti mig finns ändå hoppet. Det måste man hålla fast vid!
Fastän jag inte är helt igenom ännu så står jag i allafall på mina ben! Det gjorde jag inte från början.
Det var ren och skär skräck, det var depression, det var nattsvart – det var längtan om att bara få försvinna… Det är det inte längre. Det är mer ett vemod och en sorg.
Men jag klarar mig! Det kommer du också att göra!!!
Och vi båda kommer att hitta små glädjeämnen att hålla fast vid som förhoppningsvis kommer att ta över oss mer och mer tills vi blommar på nytt igen!!!!
Vill du får du gärna maila mig! Adressen finns på min sida!
Kram,
Tizzel
Man hör så mycket om skilssmässor och sådant. Man kan ju känna sig trött på den andra parten men i vilket läge är det liksom dags att ge upp? Förstår ju att detta är väldigt individuellt men undrade bara lite!