Läget har varit lite spänt efter att jag gjorde bort mig på påskafton. Jag hade tydligen dels varit ganska spydig mot maken och dels försökt flirta och få med honom hem, i ett redlöst tillstånd. Inget maken tände på direkt. Förståeligt.
Jag och maken var på familjerådgivning idag. Det slutade med att jag skällde ut rådgivaren;
1. Jag får inte ut det jag vill av rådgivningen. Jag förstår att det är bra att vi pratar när vi är där, och framför allt är det nyttigt för maken, men jag vill också ha konkreta råd ev. hemläxa. Hur skall vi göra för att kunna kommunicera själva? Vi kan ju inte gå hos honom i resten av vårt liv.
2. Jag är förbannat trött på att höra: Vad tycker du, Ariel, att Maken skall göra/säga för att… det skulle vara väldigt trevligt om han vände på frågan någon gång. Det är jag som behöver spelregler! Det är inte jag som vill skiljas/flytta isär. Det är Maken som ”äger problemet”.
Det hela slutar med att jag ber om att vi får återkomma om det är så att vi känner att vi behöver/kan ha nytta av hans hjälp.
