Jag ”kommer ut”

Jag var på 40-årsfest igår. Väldigt lyckat och roligt! Idag är jag lite däven, men inte dålig. Fast jag har så otroligt ont i mina fötter eftersom jag dansade hela natten. Mannen var också med, och vi hade väldigt kul.

Nå, jag tog också ett, för mig, jättestort steg. Jag berättade för folk att Mannen flyttar i februari. Det kändes… bra, läskigt och jag blev på något sätt stolt över mig själv. Fram till nu har jag undvikit ämnet, naturligtvis går det rykten och folk försöker luska, men jag har aldrig svarat rätt ut. Det har känts som om ”om jag inte säger något så är det inte sant”.

Jag har tidigare nämnt här (bl.a. i profilen) att jag är på våg att bli särbo. Bakgrunden är att min man, sedan 17 år (22 års förhållande) en dag i mars talade om att han ville skiljas.

Jag var då helt överens, med honom, om att vårat förhållande, som det såg ut, var kasst men jag ville försöka göra något åt det, han menade att det var försent. Jag bad om ett halvår och han gav (under hot) med sig.

Halvåret har nu passerat och det har varit mycket upp och ner, mycket känslor och jättejobbigt. Tiden har gett oss (och barnen) tid att bearbeta och tid att fundera. Det står helt klart för mig att min man är inne i en kris och verkligen behöver leva ensam för att ”hitta sig själv” (visst låter det patetiskt). Nu har vi bestämt att vi skall bli särbo, men fortfarande vara tillsammans. Om det kommer att fungera vet jag inte, men jag är övertygad om att den stagnation, och det spända läge, vårt förhållande befinner sig i, kommer att släppa. Hur, vet jag inte.

Jag känner ingen speciell oro inför att leva ensam, men jag är rädd att han lämnar mig, inte bara flyttar. Tyvärr litar jag inte riktigt på honom, det är inte lätt att lita på en person som inte ens själv vet vad han vill.

Det känns konstigt att sitta här och så sakligt redogöra för det här, men jag är stolt över att jag ”kommer ut”.