Som jag berättar i min presentation befinner jag mig i ett skede i livet då stora förändringar är på gång. Vilket är väldigt jobbigt, roligt, spännande och framför allt skrämmande. Så hittar jag Tore Börjessons intervju med Louise Hoffsten: ”Livet är inget jävla spa”. Läsning som både fyller mig med glädje och någon sorts skräck, jag menar kvinnan uppmanar ju mig att ta tag i saker och gå vidare:
Som varje dag är ett helt liv
Som varje andetag är ett helt liv
Så säg farväl nu till i går
Bara blunda och fortsätt gå
(Första singeln – ”Som varje dag”)
vidare säger hon i intervjun:
…herregud, ta dagen till vara, kliv på tåget nu! Annars får du leva ditt liv på perrongen.
Jag vill inte leva på perrongen, men ibland är ovissheten för skrämmande, man vet vad man har men inte vad man får. Varje dag peppar jag mig själv:
Jag är stark, jag är modig, jag kan, jag vill, jag vågar…
Men, det krävs mod att vara modig.


Ibland blir man tvingad på tåget, trots att man vill stå kvar på perrongen. Förhoppningsvis så förstår man agerandet på sikt.